Jag tyckte jag hörde en syster som tyckte det är för lite glitter här i landet. Vet inte hur mycket som krävs för att hon ska bli nöjd?

För några dagar sedan följde vi med våran mamma här till en hindufamilj. De klädde oss i hinduiska bröllopsdräkter och fixade frisyren och sminket och självklart klädde de på oss alla de obligatoriska juvelerna. Har aldrig haft så tunga örhängen på mig. Som tur var hängde man upp dem i håret också, annars skulle jag inte haft några öron kvar.

Alla kvinnorna tyckte det var väldigt roligt att se två bleka svenskar i allt detta. Tillslut var hela grannskapet i rummet för att titta och hjälpa till. Man kände sig lite som en apa i bur. Men jag förstår att de ville se oss. Aldrig har det glittrat så mycket om oss innan och aldrig har vi vart så vackra. Man kände sig dock ganska obekväm så jag hoppas inte att jag blir bortgift här så jag behöver ta på mig allt det igen.

Elin och jag har ett helt hus för oss själva. Och det är inget litet hus. Därför känns det ofta ganska tomt så det är tur att vi har en husödla. Husödlan har Elin döpt helt själv utan min hjälp (lovar att jag inte vart delaktig) till Kurt.

Huset ligger i en av de kristna kolonierna. Så vi är omringade av församlingsmedlämmar och pastorer. Kolonin är lite av ett rikemansområde så huset är väldigt fint. Dock är indierna inte så mycket för att göra klart och underhålla så det är mycket man skulle vilja fräscha till. Det roligaste och kanske det jobbigaste är att man inte har några glas i fönstren. Det är istället galler och myggnät. Därför kan alla höra precis allt man gör och man kan inte, som vi gör allt för ofta, brista ut i förfärlig falsksång. Det slutar alltid med att han hör grannfamiljen vika sig av skratt.  

Det som är speciellt med huset är att det spökar lite grann. Det händer massa roliga saker. Papperskorgen vet man t.ex aldrig vart den står. Det kan man nog dock skylla på vår mattant/städare/tvättare som har mycket underliga upptåg för sig. Konstigare är dock när man går på toa på natten och upptäcker att det är tänt på nedervåningen trotts att man släkte innan man gick till sängs på kvällen. Sedan har vi också vår fläkt i sovrummet som lever sitt egna liv. Den har aldrig samma varvtal på kvällen som på morgonen. Som tur är har aldrig spöket gjort något direkt mot oss så än så länge känner vi oss säkra och sover gott om natten.    

Hörs snart igen! Kramar!

I förra veckan var vi med kyrkans aidsprojekte ute i en by som heter Ashta. De som jobbar med projektet åker runt till olika byar för att informera och förebygga HIV/Aids på landsbygden. Dessutom tvättar man barnens händer och klipper deras naglar. Och det var det vi fick hjälpa till med. Det kan låta som en konstig sak att göra men många sjukdomar sprids p.g.a dålig handhygien. Barnen leker på marken som både används som toalett och soptipp och äter sedan med händerna utan att tvätta sig riktigt. Därför är det inte konstigt att många blir sjuka. Det vi gjorde var inget svårt men kommer förhoppningsvis göra skillnad för barnen och deras familjer om de följer råden de fick. Även om det var lite motbjudande till en början att klippa barnens skitiga naglar var det nog den roligaste arbetsuppgiften som vi haft här hittills. Därför hoppas jag det blir många fler by besök så vi får chansen att plaska med massa vatten igen och skvätta ner fler barn.

Vi har ganska mycket tid över varje dag som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med. Oftast slutar det med att vi äter glass och spelar yatzy. Det har faktiskt hänt så ofta att det börjar bli jobbigt att gå till vår glassförsäljare som måste tro att vi är helt galna. Men glass är gott i värmen och yatzy kul så det finns inget att göra åt det.

 Vi har dock en annan hobby också. En lärorik en. Vi försöker ta reda på vad olika frukter egentligen är. Nu har vi kommit så långt att vi vet att det inte finns några grönsaker, att bananen är ett bär som växer på en ört och att äpplen, jordguppar och ananaser är falska frukter. Vi har även gått ifrån teorin att bär är frukter som man kan äta många av samtidigt då melon och paprika tydligen är bär. Våran nästa frågeställning är hur nötallergi fungerar då många nötter inte är några nötter. Några förslag?

I lördags var det barnens dag. Det firas varje år på Indiens första premiärministers födelsedag. Han tyckte mycket om barn och därför firar man just på hans dag.

På Marathi medium high school firades det ordentligt. Först var det en maskeradtävling och sedan massa tävlingar med fina priser. För att göra barnen glada deltog även jag och Elin i en tävling. Med förbundna ögon skulle man följa ett ljud och på det vistet hitta en näsduk på någons axel. Elin var två sekunder snabbare än mig. Men för att bli det behövde hon meja ner en lite pojke. Så jag vet inte vem som var best egentligen;-)

Kram på er!

Nu har saker och ting börjat falla på plats här i Indien. Vi har installerat oss i vårt hus och börjat förstå hur arbetet som vi ska vara en del av fungerar. Det är framförallt i de olika skolorna som vi har vart nu under de första veckorna.

Här i området finns en engelsk och en marathi skola. Marathi skolan är statlig och är gratis för alla elever. Här sker all undervisning på marathi och därför vill de som har pengar inte ha sina barn där. Istället vill de som kan sätta sina barn i den engelska skolan för att de ska få bra engelska och därför förhoppningsvis även lättare jobb efter examen. I och med att det finns så mycket människor i Indien måste man ha en bra utbildning och toppbetyg för att få ett bra jobb. (eller pengar för att kunna muta sig in någonstans)

För de barn som ska gå i den engelska skolan börjar studierna redan vid 2,5 års ålder. Officiellt går det på dagis, men med svenska mått mätt är det inget annat än skolan. Även om de är så små leker det inget under dagarna utan lär sig skriva, räkna och framförallt börjar de lära sig engelska. Barnen kommer oftast från hem där man pratar marathi eller hindi och behöver därför börja skolan i så unga år för att kunna klara en skolgång enbart på engelska.

Det finns 12 årskurser i Indien. I ettan börjar barnen när det är 6 år och det är alltså då som marathi skolan börjar. För att lokalerna ska kunna utnyttjas maximalt är skoldagen uppdelad i två delar. På förmiddagen gå primary section (åk 1-4) i skolan tillsammans med junior college (åk11-12) och på eftermiddagen high section (åk 5-10).

(morgonsamling på English medium school primary section)

För de elever som bor i byar och har väldigt långt till skolan finns det två internat, ett för flickor och ett för pojkar. De minsta barnen som bor här är 6år och de äldsta 18år. Totalt är det 450 flickor och 650 pojkar. När de inte är i skolan får det hjälpa till med allt praktiskt, som att laga mat, tvätta och diska. Och så ska det så klart sköta sina studier. På kvällen är det även bibelundervisning på båda hemmen. Detta trots att de flesta barnen som bor på hemmen kommer från hinduiska familjer och traditioner.

Det finns alltså mycket olika delar att var med i här. Så vi kommer nog kunna hitta något arbetsområde som passar oss. Just nu är vi framförallt på kinder garden och försöker hjälpa de små barnen. I en klass är det minst 60 elever och bara en lärare. Det finns därför mycket att göra. De jag tycker är roligast och mest givande är att se de barn som inte har lika lätt för sig och hjälpa dem att komma ikapp. Det kan vara lite svårt i och med att de inte kan så mycket engelska men oftast räcker det att bara sitter bredvid och pekar lite i deras böcker.

(Barn i kinder garden som vi försökt undervisa)

Nu ar vi antligen i Indien. Efter att bara ha vart har en vecka inser man att det verkligen ar en helt annan kultur vi kommit till. Det ar folk overallt, tid existerar inte och maten ar jattegod! Fortfarande vet vi inte riktigt vad vi ska gora har, men vi hoppas att vi for reda pa det snart. Men barnen vi har traffat ar valdigt gulliga sa vi kommer helt klart fa fem fantastiska manader har i Indien.

Allt är klart och om bara några minuter går bilen mot stationen och tåget till Stockholm. Om vi klarar 6 timmar på Arlanda mitt i natten är vi snart i Indien och mitt i äventyret.

Hej då alla mina vänner. Ta hand om er så syns vi om ett halvår!