Nu är det inte många dagar kvar i Nandurbar. 10 om man ska vara exakt. Därför händer det inte så mycket nytt. Vi leker med alla barnen, klipper naglar i byar men framför allt umgås vi med våra vänner. Vårt mål är att suga ut det bästa Nandurbar har att erbjuda så vi är säkra på att vi inte har missat något när vi åker här ifrån.

Det är med blandade känslor som man närmar sig slutet här. När man först kom hit verkade 3 månader i Nandurbar som en evighet. Men tiden har bara svischat fram och nu är det alltså slut. Att lämna själva staden och arbetet här kommer inte bli så svårt men däremot kommer de ta emot att lämna många av människorna här. I vissa grannhus har man blivit som en i familjen och det är klart att det kommer bli tomt när man inte kan träffas varje dag längre. Och alla söta barn som man fått leka så många timmar med… Men jag ser verkligen fram emot att komma till Mumbai och arbetet där. Det kommer antagligen bli något helt annat med många nya upplevelser och intryck. Det lilla vi sett av Mumbaisslum hittills är inte så roligt, så det ska bli intressant och se hur den bilden kommer förändras när man ska vara mitt i smeten.

Under de senaste veckorna har det gått och blivit olidligt varm. Det går snart inte att gå ut mitt på dagen utan att smälta bort. Och varmare ska det bli. Så det är bara att hoppas att jag anländer till Sverige i fast form och inte som en liten våt pöl. Ha det fint i snön! Kram

 Svininfluensan har nu slagit till mot Indien och Nandurbar. Alla är mycket rädda och minsta lilla hostning tolkas som att man är drabbad. Räddas är de på Kinder Garden där hela fyra lärare var bort förra veckan på grund av misstänkt svininfluensa. För att inte riskera att någon mer blir sjuk skickas alla barn med minsta lilla förkylningssymtom hem och skolan var till och med vart stängd några dagar förrförra veckan. Och mitt i allt detta har jag och Elin vart vikarier. För att skolan skulle kunna gå runt med fyra lärare kort fick vi ta var sin klass. Jag fick äran att ta hand om de allra minsta barnen i nursery. Till skillnad från många andra av lärarna på skolan försökte jag underhålla mina barn tills det är dags att gå hem. Det vanliga är annars att de ska sova när de är klara med sin skriftliga uppgift. Något som inte är så lätt när man har 50 andra klasskompisar att leka med och massa spring i benen.

För att inte alla barnen ska börja springa runt och slåss har man efter 2 månader hittat lite olika roliga aktiviteter att sysselsätta barnen med. Det brukar börja med en sång eller två följt av dans eller kanske bättre kallat gympa. Sedan måste man ju försöka göra något lärorikt med dem, för det är ju trotts allt i skolan. Då brukar räkna vara bra. Speciellt att försöka räkna baklänges för då får de något riktigt svårt att bita i. Sedan kommer favoriten, från både barnens och min sida. Djurläten. Det brukar vara riktigt uppskattat tills de begär att man ska göra påfågel. Då tar det stopp. Det är Indiens nationalfågel men ändå vet jag inte hur den låter och det vet absolut inte barnen heller. Om inte lektionen är slut här ligger man ganska illa till och då finns det bara en sak att ta till. Den funkar i alla fall i nursery där jag var nu. Skrämmas och kittlas. Perfekt. Det får återstående tid att gå riktigt fort.

Efter en dag på Kinder Garden är man riktigt slut, men inte riktigt lika slut som en av mina fina elever kanske!

Hejhopp! Sanna

Efter mycket om och men är vi äntligen tillbaka i Indiens metropol, Nandurbar. Semestern har vart helt fantastisk. Vi har gjort precis vad vi tyckt vart roligt för dagen och inte behövt fråga någon om det är okej att vi går ut. Vi har alltså fått känna lite på den frihet som vi normalt har i Sverige ;-)

Vi började som riktiga turister på stränderna längst ner i Kerala. Det var riktigt skönt att få smälta in bland andra turister och inte vara de enda två vita som vi normalt är.

När vi tröttnat på att bada tog vi oss lite norrut för att njuta av livet på en helt egen husbåt. För att kunna se byarna och samhällena som lever längs kanalerna åkte vi även en lite vinglig kanot mellan husen.

I en bergsby hittade vi tre sköna killar som vi delade hus med. Tillsammans med dem hyrde vi motorcyklar och tittade på utsikten bestående av teodlingar. Tyvärr hade vi lite otur när vi kom till den högsta punkten. Molnen hade attackerat så det blev inte mycket till utsikt där.

Vi har även tittat på dans och kampsport som bara finns i Kerala. Hittat en riktigt häftig marknad där man kunde köpa gethuvuden. Och tittat och lekt med djur. Elin var helt överlycklig när hon fick tvätta elefanter.

Detta är lite av vad vår semester har bjudit på. Och som sagt den var riktigt lyckad!

Varan underbara semester skulle egentligen vart slut nu. Men som att allt gatt sa bra under hela tiden var det klart att vi skulle fa problem pa mallinjen. Flyget till Bombay var inte mindre an 7 timmar sent och dar med missade vi saklart bussen till Nandurbar. Man kunnde ju tanka sig att problemen tog slut dar, men icke. Pa vag till hotelet var saklart taxichauforen inte helt med och stannade inte for rott och dundrade darfor rakt in i en stillastaende bil. Sa nu har man vart med i sin forsta krock. Tur ar att hastigheterna i Indien inte ar sa hoga sa allt gick bra for alla utom bilen. Lite trakigt satt att fira sin 20 arsdag pa for Elin bara. Vi mar alltsa bra (dock trotta efter en natt utan mycket somn) och forsoker nu fordriva tiden pa olika satt fram till kvallen da varan buss gar. Nagra forslag pa vad man kan gora i Bombay?

Aven om det blev lite trakigt nu pa slutet har vi haft en helt underbar semester med mycket olika roliga upptag. Sa fort jag ar tillbaka i Nandurbar ska ni fa se lite bilder med smakprov pa allt vi har upplevt.

Ha det fint!

Ps. Vi har vart i en till nationalpark. Det blev ingen tiger dar heller, men tigerspar :-D och massa andra djur.

Vi befinner oss just nu pa semester i sodra Indien och har det riktigt skont. Vi leker riktiga turister och njuter av att kunna ga pa gatorna utan att alla stirrar och ropar efter en som i Nandurbar. Det basta ar dock att man far gora vad man vill utan att fraga om lov fran de hogsta honsen i kyrkan forst.

Den forsta veckan har vi mest spenderat pa olika strander och forsokt fa hudfarg likt indierna. Vi ar inte riktigt dar en men pa god vag. Det basta hittills pa semester var dygnet pa en husbat i backwaters. Keralas natur ar helt underbar och att fa aka i en kanal kantad av palmer en hel dag var underbart. Dessutom var det ju inte helt fel att bli uppassad av tre besattningsman och inte behova rora en fena pa hela resan.

Igar var vi ute i djungeln pa safari. Vi hoppades pa att fa se elefanter och tigrar men det blev det inget med. Istallet sag vi mangder med apor och det var inte helt fel det heller. Det var riktigt coolt att se apor svinga sig mellan traden i sin naturliga miljo. Sa vi ar nojda trots att inga tigrar ville visa sig.

Snart ska vi ga och allmanbilda oss och se hur olika kryddor vaxer. Vi har fortfarande inte slappt vad frukter egentlign ar och nu har vi bestamt oss for att ocksa undersoka kryddornas varld. Vi ska alltsa pa en liten studieresa. Under semestern har vi kunnat rata ut tva fragetecken i amnet och vet nu hur ananas och muskotnot vaxer. Sa vi ar lite klokare redan.

Ha det fint! Kramar Sanna

Indien är helt galet. Vi har inte haft en lugn stund på över tre veckor. Så här kommer en liten rapport på det roligaste och konstigaste händelserna sedan sist.

Som vanligt har vi vart runt på de olika skolorna och hjälpt till under lektioner och lekt med barnen på deras raster. För det mesta är vi på K.G section och sjunger sånger eller härmar djur med barnen när deras lärare har tröttnat på att undervisa. Men det roligaste var dock när vi fick hålla i deras gympalektion. Hela skolan på 550 elever mellan 2,5-6 år har gympa samtidigt. Det är alltså inte gympalektion i svensk bemärkelse. Här ska alla barnen bara härma lite rörelser som är alldeles för svåra för deras ålder. Därför var det roligt att se alla barnen när vi hade lektionen. För när övningarna blev lättare hade de helt plötsligt rolig under en gympalektion och vågade till och med skratta massor. Och roligt hade vi också. Att se 550 rödrosa barn studsa som popcorn upp och ned är underhållning på hög nivå.

Något som inte var lika roligt var när vi utan förvarning blev danslärarvikarier. Vad gör man med 200st 8 åringar utan någon som helt förberedelse eller musik? Kan lova att jag för första gången var uppriktigt glad över att jag orkade fölfölja mitt projektarbete med titeln Att leda barn i dans. Som tur är lektionerna här i Indien inte mer än 30 minuter så vi överlevde, men svettigt var det kan jag lova.

För två veckor sedan gjorde vi en utflykt tillsammans med vår handledare och mamma, Varsha, till en mycket underlig plats. Vi hamnade på Indien största hästmarknad som hålls utanför Nandurbar en gång om året. Över 1000 hästar var tillsalu och stod uppradade under färgglada tält. Dessutom fanns det ett litet nöjesfält och en stor vanlig marknad. Men den roligaste attraktionen för besökarna var nog de två exotiska svenska tjejerna. Och de är inte diskreta med att visa att de tycker det är fantastiskt att se vita människor. Hela tiden hade vi ett litet lämeltåg av indiska killar efter oss som ropade vårt nya smeknamnam, Foreigner, efter oss. Och om inte det vore nog skulle de dessutom ta massa kort och posa tillsammans med oss. Det var till och med en som sprang efter oss med en filmkamera och följde varje steg vi tog väldigt noga. Roligast var dock de lite blygare som låssades bli inknuffade i en bara för att få känna lite på ens hy eller hår. Tillslut var uppståndelsen så stor runt oss att polisen fick gripa in och skingra folkmassorna… Om själva marknaden finns inte mycket att säga. Allt fanns att köpa och det var enormt mycket folk och massa ljud och lukter. Alltså precis så som Indien är. Men efter att sett detta spektakel inser man att Kungsbacka marknad inte har mycket att komma med…   

Under förra veckan var vi på tre bröllopsmiddagar och jag måste medge att indiska bröllop är något av det sjukaste jag vart med om. Helt plötsligt insåg man att indier inte är ett hopplöst släkte. Allt funkade och var organiserat samtidigt som det var rent och snyggt. Väldigt oväntat.

Middagarna var organiserade nästan som en marknad. Man gick runt på ett inhägnat område och besökte olika matstånd som alla serverade olika delikatesser från alla delar av Indien, och så åt man lite av varje. Så många nya smaker blev det. När man kände sig mätt och belåten gick man och tittade på brudparet en stund. Vilka var i en klass för sig. Efter att sett dem har jag nu ångrat mig. Jag och Elin var inte alls glittriga när vi blev utklädda till hinduiska brudar. Bara lite mer skinande än vanligt…

Det tredje bröllopet vi var på var något alldeles extra. Tror det var någon politikers son här i staden som gifte sig. Därför var det ett hejdundrande pådrag med massa glitter och guld, mat och dryck samt polisbevakning. Men det coolaste av allt, det var 5000 gäster. Ganska mycket folk kan jag lova.

För att passa in bland allt glitter har vi nu använt våra saris för första gången. Vacker blev man men röra sig var omöjligt. Förstår inte varför man gör kjolen så snäv när det är 6 meter tyg man ska har på sig. Men som att alla kvinnorna här klara av att jobba i sari och göra all hushållssysslor är det kanske bara lite övning som behövs från min sida. Nästa försök kommer på jul och sedan nyår och då hoppas jag det går bättre så man inte ser ut som en vandrandepinne igen.

För att få lite riktig julstämning satsade vi järnet under lucia. Det bakades säker 300 pepparkakor i en väldigt lite ugn som tar ca 8 pepparkakor i taget. Kan lova att vi höll på ett tag. Men det var det värt för bra blev det. Även om de inte fick den exakta svenska smaken smakade de utsökt. Det tyckte även indierna som tur var.

På själva luciadagen gjorde vi inget annat än att lussa. Vi började i söndagskolan och sedan kyrkan. Efter mörkrets intrång på kvällen fortsatte vi och gick från hus till hus och sjung och bjöd på pepparkakorna. Det var fler hus än vi trodde så vi håll på i över 3 timmar. När vi äntligen var klara mådde inte halsen så bra längre och lucia sångerna var uttjatade. Men det var uppskattat så då var det värt det.

Vi såg kanske inte så Luciiga ut med allt blått men kronan Elin gjorde var riktigt lyckad. Nästan bättre än en färdig köpt.

Indierna är helt galna i julen. Så de senaste dagarna har vi bara gått runt och kollat på olika julprogram som barnen visat. Programmen har innehållt allt. Dans, sång och drama, allt med någon anknytning till julen. Men det roligaste att studera har vart deras kostymer. Trodde inte det var möjligt att dansa i så mycket glitter och juveler. Alltid lär man sig något nytt.

Om inte alla programmen vore nog har vi dessutom spenderat kvällarna med att följa med ungdomsgruppen runt till alla kyrkmedlemmarnas hus för att sjunga carols och sprida lite julstämning. Även om vi inte förstår ett ord av vad alla sångerna handlar om, eftersom att de är på antingen marathi eller hindi har det vart jätte kul. En kompis har hjälp oss att skriva några av texterna med våra bokstäver så vi har kunnat försöka sjunga med. Ändå har det antagligen inte vart många ord rätt. Så för att inte skämma ut oss allt för mycket och sjunga något jätte dumt har vi istället mest dansat. Men jag vet inte om det vart så mycket bättre egentligen för värre hottentottdans finns nog inte. Och tyvärr tror jag att de antar att detta är den dans som jag vanligtvis dansar och utbildat mig i. Alltså har balett nu fått ett väldigt roligt ansikte Nandurbar. Förlåt ryssland…jag ska göra allt för att ge baletten ett värdigt namn i Indien igen:-)

Vi har upplevt massa mer konstiga och roliga saker sedan sist men nu har jag inte tid att berätta mer, så det får vi spara till en annan gång. Måste fortsätta fira jul här nu och hjälpa till med alla matförberedelserna.

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR ÖNSKAR JAG ER

ALLA!!!

Ps. Husödlan Kurt har fått vänner. En skalbagge bor nu mera i vår kökslåda, vi har ett getingbo i duschen och ett myrbo bakom duschblandaren. Så även om spöket inte visat sig på länge är vi absolut inte ensamma.

Här om dagen roade vi oss med att räkna vagnarna på ett godståg som passerade medans vi väntade på att kunna gå över spåret. Det tog ett tag och jag som tänk på att bli lokförare i Sverige har nu ändrat mig. Ska jag bli det någon stans ska jag bli det här. Varför köra ”moddeltåg” i Sverige när man kan köra ett lok som drar 60 vagnar. Eller ett passagerare tåg med 18 vagnar. Det enda tråkiga är att de inte kör så fort här. Men de måste ju tänka på alla självmordsbenägna kossor och som jag alltid har sagt: hellre ett långt tåg än ett snabbt.

Svettig kram från Indien!

För er som någon gång känt er lite oroliga för att jag befinner mig i ett främmande och farligt land. Vi är nu riktiga polare med polischefen här i staden. Det är han som har mest makt, så är det någon man ska känna så är det han. I veckan har vi i alla fall träffat honom för tredje gången och han var lika glad som vanligt. Så det finns inget tvivel om att vi inte har lyckats charma honom och fått hans beskydd. Så alla rädda där hemma. Ni kan andas ut nu…